Om Västmanland

HomeOm Västmanland

Texten är hämtad från häftet ”Bruksleden – Vandringsled i Västmanland” utgiven av länsstyrelsen i Västmanlands län. Texten är skriven av Sven-Olov Borgegård.

    Geologi

    Berggrund
    Berggrunden i Västmanland utgörs till största delen av graniter fattiga på basiska mineral. De har en ogynnsam inverkan på markens produktionsförmåga. Särskilt fattig på näringsämnen är graniten i de nordvästra delarna av länet och i området mellan Gunnilbo och Ramnäs. Även gnejserna ger upphov till basfattiga jordar.

    Leptitformationerna som förekommer i två större stråk är ofta malmförande, t ex vid Norberg och Riddarhyttan. Huvuddelen av gruvorna finns i dessa områden. Leptiten ger upphov till sura jordar. Dessa neutraliseras inom vissa områden genom kalkstensförekomster i leptiten. I anslutning till kalkförekomsterna är några av länets finaste växtlokaler belägna, t ex Klackbergs naturreservat i Norberg.

    Jordarter
    När den senaste istidens väldiga, upp till tre kilometer tjocka, istäcke började smälta bildades bl a moräner och rullstensåsar. Isen hade genom sin stora tyngd och rörelse slitit loss och krossat sönder material från berggrunden. Det krossade berget smälte fram ur isen och avlagrades osorterat på markytan i form av moräner, eller sorterat av isälvarna som rullstensåsar.

    Morän är den vanligaste jordarten. Jordartens egenskaper beror bland annat på kornstorleken och de bergarter som moränen bildats av. Större delen av Västmanland har tidvis legat under havsytan. Det har medfört att det finare materialet i moränen har spolats ut och avlagrats i dalgångarna. De grövre fraktionerna har blivit kvar i de högre delarna av terrängen. Jordbruksbygderna ligger därför i dalarna på de näringsrika jordarna. På de grövre moränjordarna växer i huvudsak skog.

    Rullstensåsar
    Smältvattnet från isen sökte sig ner genom sprickor. Längst ned mot markytan bröts väldiga tunnlar upp av det strömmande isvattnet. I tunnlarna samlades smältvattnet till isälvar som förde bort block, stenar och grus som isen tidigare rivit loss från berggrunden och krossat.

    Det höga trycket och den stora strömningshastigheten medförde att även stora block följde med smältvattnet mot inlandsisens kanter. Hur det lösa materialet sedan avlagrades berodde bl a på om isälvarna mynnade under eller över istidshavets yta. Låt oss som exempel ta bildningen av en rullstensås under ishavets yta. Nära iskanten vidgades isälvstunneln och strömningshastigheten sjönk. Först avsattes de större blocken. När iskanten sedan drog sig bakåt och vattnets hastighet sjönk sorterades finare och finare material ut och lade sig ovanpå blocken. Sist lade sig ett finkornigt lerlager över havsbotten och rullstensåsar.

    Sedan isens tryck försvunnit började landytan höja sig – en höjning som fortfarande pågår. Åsarna kom över havsytan, lerlagret spolades bort och en del av sanden rann ut åt sidorna. Eftersom leran och sanden täcker markytan vid sidan av åsarna är dessa endast till en del synliga över markytan.

    Åsgropar
    Vid iskanten bröts ibland isblock loss ur isen. Isblocken kunde bäddas in i grusmaterialet från isälven. Då blocket smälte bildades en grop, med sidor i rasvinkel, som ofta vattenfylldes.

    Högsta kustlinjen
    Vissa delar av Västmanland låg aldrig under havsytan efter att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka. De har legat och ligger över högsta kustlinjen. Områden ovanför denna har inte utsatts för havsvågornas sorterande verkan. Här återfinns både grövre och finare material i blandning. Dessa höglänta områden har ibland blivit uppodlade då jorden är mer näringsrik än under högsta kustlinjen. Högbyn vid Fagersta är ett exempel på detta.

    Raviner
    Bäckfåror har ofta skurits ner i de finare sedimenten. Från början har bäckfårorna vindlande förlopp, men med tiden rätas de ut. Bäckarna och åarna åldras. I branta sluttningar har bäckar ibland skurit sig ner i de finkorniga jordarna och bildat raviner. Dessa är ofta speciellt gynnsamma växtplatser med vegetation som avviker från omgivningarna.

    Naturtyper

    Blåbärsgranskogar

    Blåbärsgranskogen är den vanligaste vegetationstypen i Norden. Den domineras av gran men tall, björk och rönn är också vanliga. Blåbär och lingon dominerar markskiktet. Bland örterna kan nämnas vårfryle, skogskovall, skogsstjärna och gullris. Kruståtel är det mest förekommande gräset. Väggmossa, husmossa och kvastmossa är mycket vanliga.

    Tallhedar

    Tallhedar förekommer bl a på isälvssediment, rullstensåsar och grusdeltan. Tallarna växer ofta glest. Marken är så näringsfattig att den inte kan försörja ett tätt trädbestånd. Lingon, ljung, kråkris och mjölon är de vanligaste arterna tillsammans med renlavar och islandslav.

    Hyggen

    När en barrskog avverkas blir konkurrensen om näringsämnen på en gång mycket mindre. Näring frigörs från multnande växtdelar och ger bl a kruståtel, hallon, mjölke och piprör möjlighet att explosionsartat kolonisera hygget. Den uppväxande vegetationen blir ibland så tät att barrträden får svårt att föryngra sig. Inom skogsbruket brukar man därför i fläckar ta bort vegetationen med hjälp av s k markberedare. Plantorna kan därefter sättas i den bara mineraljorden.

    Hällmarkstallskogar

    Hällmarkstallskog växer där berget går i dagen och där jordtäcket är tunt och marken näringsfattig. Tallar lever i bergssprickor tillsammans med ljung. Renlavar är vanliga.

    Näringsfattiga sjöar

    I områden med kalk- och lerfattiga jordarter är sjöarna fattiga på löst växtnäring och därmed biologiskt lågproduktiva. De har klart vatten vilket beror på den låga produktionen av plankton. Dessa sjöar återfinns till största delen i de nordvästra delarna av länet. Notblomster är en så karaktäristisk art för de näringsfattiga sjöarna att den ibland fått ge namn åt sjötypen – Lobeliasjöar – efter artens latinska namn Lobelia dortmanna. De näringsfattiga sjöarna kan inte bjuda på något rikt fågelliv. Storlom, knipa och drillsnäppa tillhör de fåtal arter som lever i dessa vatten. I vissa vattendrag mellan klarvattensjöarna finns naturliga bäcköringsbestånd och i några bäckar även flodpärlmussla.

    Det är framförallt de näringsfattiga sjöarna som har drabbats av försurning genom industriutsläpp. Rökgaserna innehåller svavel som tillsammans med vattnet i nederbörden bildar svavelsyra som är mycket sur. Genom den låga halten salter i sjövattnet sjunker vattnets pH så lågt att t ex fiskarna inte kan överleva. För att rädda vissa av dessa försurade sjöar kalkar man dem. Man höjer vattnets pH. Kalkningen måste fortsätta så länge den sura nederbörden faller ner över sjöarna.

    Dysjöar

    Dysjöarna kan sägas vara barrskogslandskapets egen typ av näringsfattiga sjöar. De får sin prägel av att de inte omges av fastmark utan av myrmarker. Sin mest extrema utformning har mossegölarna ute på myrarna. Vattnet är starkt brunfärgat av humusämnen från myrmarkerna omkring. Det är dessutom syrefattigt då det mesta av vattnets syre går åt till nedbrytning av humusämnen. Den högre vegetationen är ytterst torftig och saknas t o m ibland.

    Näringsrika sjöar

    Näringsrika sjöar finns i huvudsak inom jordbruksområden. Många sjöar får ett stort näringstillskott från gödslade åkrar i sjöarnas omgivningar. Avloppsvatten från samhällen har dessutom tidigare starkt bidragit till övergödning av många sjöar som därmed i snabb takt vuxit igen. Under sommaren färgas ofta vattnet rött av alger som tillväxer i enorma mängder, vatten ”blommar”. Antalet växtarter är stort och den näringsrika sjön ger livsrum åt många fågelarter.

    Myrar

    Myrar uppkommer då växtrester genom hög markfuktighet inte bryts ner utan ansamlas och bildar torv. Det kan ske genom att sjöar växer igen eller genom att fastmark försumpas eller översvämmas. Myrar brukar delas in i mossar och kärr.

    Mossarna är ofta välvda och har en fattig vegetation. Det beror på att de får allt sitt vatten direkt genom nederbörden som är fattig på näringsämnen. Vegetationen utgörs i regel av ris, såsom ljung, kråkris och skvattram och vitmossor. Tallskog förekommer ibland på mossarna. Mossar omges ofta av en blöt kantzon, en s k lagg med kärrvegetation.

    Kärren får en del av sitt vatten från omgivningarna. Detta medför att vegetationen blir rikare då det vattnet är mer näringsrikt än regnvatten. Starr- och gräsarter är vanliga och vitmossor saknas ofta. Berggrunden utefter Bruksleden är oftast fattig på näringsämnen. Kärrens vegetation är därför till största delen fattig. I trakter med kalk i berggrunden utvecklas ibland extremrikkärr med rik vegetation.

    Strandängar

    Strandängar utefter åar och sjöar har genom alla tider tillhört de mest produktiva markerna för bonden. Vattendragen svämmade årligen över och gav naturlig gödslig åt strandängarna. Strandängen gav högvärdigt vinterfoder till betesdjuren och utgjorde goda betesmarker. Idag anses inte strandängen ge så hög avkastning som anlagda betesvallar. Därmed upphör betet på strandängarna och de börjar växa igen. En del marker invallas även och används som åker.

    Ängar

    De flesta ängarna är skapade av människan. Då människor blev bofasta började de hugga skogen och svedja marken. Några år odlades säd på svedjorna och därefter fick gräset breda ut sig. Gräset skördades som foder och användes till kreaturen. Allt fler örter vandrade in från omgivningarna. Ängen hade skapats. Så småningom bröts stubbar och stenar upp ur ängen. Marken såddes på nytt med utsäde. Åker hade skapats. ”Äng är åkers moder” lyder ett gammalt talesätt.

    Genom slåtter och bete har gynnsamma ståndorter skapats för många växtarter. Ängarna saknar ris och lavar. Man kan inte karaktärisera ängen med hjälp av några få växtarter. Den ena ängen är inte den andra lik.

    Idag blir ängarna färre. I takt med att rationaliseringen av jordbruket går allt längre har många ängsmarker blivit olönsamma att bruka. En del av dessa plöjs upp till åker och andra får växa igen med skog.

    Hagar

    Lövhagar består av glesa och någorlunda likformiga trädbestånd. Träden är oftast björk och asp. Hagarna är skapade av människan genom röjning och betning. Ursprunget till lövhagarna har dels varit lövängar och lundar eller barrskogar med lövträd. Lövhagarna nyttjas som betesmarker. Många av ängarnas växtarter återfinns även i hagarna. Om lövhagen lämnas åt sig själv växer den igen till barrskog på magrare mark. På bättre marker kan den utvecklas till ädellövskog och där marken är fuktig till al- eller björklund.

    Bergshanteringen

    Innan 1200- 1300-talen var Bergslagsområdet i stort sett folktomt. I och med att efterfrågan på järn tilltog började människor bosätta sig i Bergslagen. Förutsättningarna för bergshantering var mycket goda i Norberg, Fagersta och Skinnskatteberg. Det fanns gott om malm och kalksten inom området. Dessa delar av landet var i stort sett helt skogsklädda och kuperade. Det fanns alltså gott om råvara för kolning och ved för tillmakning och dessutom fanns många vattendrag. Bristen på jordbruksmark gjorde att befolkningen i stor utsträckning var hänvisade till arbeten inom bergshanteringen.

    Staten uppmuntrade kolonisationen genom att ge privilegier till vissa bönder som därmed blev bergsmän. Privilegierna bestod bland annat i att bergsmännen med en viss skattesänkning och tillgång till skogar för kolning och tillmakningsved skulle leverera vissa mängder järn för avsalu. Bergsmännen var mångsysslare som ägnade sig åt såväl gruvdrift, järntillverkning och jordbruk. Under medeltidens senare del och fram till 1800-talets slut befanns sig landets ekonomiska ryggrad i bergslagsområdet. Järnet fraktades via järnvågarna i Västerås och Köping på Mälaren till Stockholm. Där köptes järnet av utländska handelsmän. Tillväxten av Stockholm sammanhänger med järnhanteringen i Bergslagen.

    På 1400-talet exporterades osmundjärn (se nedan) till framför allt de nordtyska hamnstäderna. På 1600-talet blev efterfrågan på järn allt större i Europa. Holland blev en mäktig sjöfartsnation och behövde järn till båt- och husbyggen. Vid slutet av 1600-talet tog England över rollen som den största sjöfartsnationen. Den svenska järnexporten gick i huvudsak dit, men en hel del gick fortfarande till andra nationer.

    (Osmundsmide – Järnet framställdes i låga ugnar med svag bläster. Processen användes långt in på 1500-talet. Den låga temperaturen i ugnarna gjorde att järnet blev till en degig massa. Man fick inte ut så mycket järn ur malmen. Järnet tog inte upp så mycket kol från bränslet att det blev sprött, utan det kunde smidas. Osmundsmide kallas därför en direkt järnprocess).

    Den första enkla tillverkningen – osmundsprocessen – ägde rum under en kort tid av året och det är troligt att ugnarna låg nära malmen vid någon bäck. Järntillverkningen var hantverksmässig och man behövde endast enkla anläggningar för att framställa osmundjärnet. Det är därför naturligt att det inte fanns någon permanent bosättning i anslutning till själva tillverkningsstället.

    Järnet var en begärlig vara såväl i Sverige som på kontinenten. Staten såg en möjlighet att förbättra sin bytesbalans och frigöra sig från beroendet av främmande makter genom export av järnvaror. Produktionen behövde höjas. För det krävdes tekniska förändringar. Genom att bygga ugnarna högre och med starkare bläster – masugnar – fick man upp en högre temperatur i smältan än tidigare. Det smälta järnet tog emellertid upp så mycket kol ur bränslet att det inte blev smidbart. Man fick visserligen ut mer järn ur malmen med denna tekniska nyordning men samtidigt försämrades kvaliteten. Det blev nödvändigt att föra in ännu ett steg i järnprocessen – färskningen. Denna teknik var otillräckligt känd i Sverige. Gustav Vasa insåg behovet av ett sådant tekniskt kunnande. Invandringen av tyska smeder uppmuntrades. Dessa satte upp av kronan ägda stångjärnshammare. Hamrarna kunde läggas vid de något större vattendragen sedan man lärt sig att tämja dessa.

    Tillverkningsprocessen blev som synes mer komplicerad. Det krävdes allt mer kapital för att bygga dessa anläggningar. Kapitalet kom i stor utsträckning från städernas borgare. En ny klass bildades – brukspatronerna. Bergsmännens ekonomiska makt försvagades genom uppdelningen av järnhanteringen i flera steg. bergsmännen hänvisades till gruvorna och hyttorna.

    Den nya tekniken möjliggjorde ett utnyttjande av anläggningarna under en större del av året. Då kapitalet ökade steg också kraven på rationell ekonomisk drift och förräntning. Arbetsmomenten specialiserades och gjorde det nödvändigt med en fast arbetsorganisation. Ökningen av järnproduktionen tärde hårt på skogarna som användes i tillmakningsprocessen och för kolning. Staten sökte därför under 1600-talet styra hamrarna ner från det egentliga Bergslagen till områden i mellanbygden som hade stora tillgångar på skog och vatten. Bruken Surahammar och Hallstahammar anlades under denna tid.

    Hela tillverkningsprocessen förutsatte en stor mängd transporter av malm, ved, kol, tackjärn och stångjärn. Landsvägar var i äldre tider mycket dåliga. De billigaste transporterna gick på vatten under sommarhalvåret och på sjöar och myrar under vintern. Grau konstaterar i sin beskrivning över Västmanland 1754 att bönderna i Ramnäs fungerade som transportlänkar mellan hyttorna i Bergslagen och jordbruksbygden vid Mälaren. Bönderna förde tackjärn från hyttorna till stångjärnshamrarna i mellanbygden, kol till hamrarna och stångjärn därifrån till utskeppningshamnarna vid Mälaren. Som bakfora fördes spannmål från överskottsområdet vid Mälaren.

    För att kunna öka produktionen var det nödvändigt att förbättra transporterna. Byggandet av Strömsholms kanal var ett led i dessa strävanden.

    Samhällen som var helt knutna till järnhanteringen började byggas upp under 1600-talet. Specialiseringen fortsatte under 1700- och 1800-talen. Arbetsdelningen återspeglas i samhällets uppbyggnad och den sociala skiktningen i bebyggelsens läge och utformning. I Fagersta låg smedjan och arbetarnas bostäder på den ena sidan ån, medan herrgården och tjänstemännens bostäder låg på den s k Andra sidan.

    Antalet hyttor och bruk nådde sitt maximum under 1700-talet. Många anläggningar var små och kunde i längden inte hävda sig i konkurrensen utan lades ned. Driften koncentrerades till färre och större enheter. Sverige hade under flera århundraden haft en konkurrensfördel gentemot länder på kontinenten genom sina stora tillgångar på skog. Då engelsmännen lyckades med att använda stenkol i järnframställningen minskades det svenska övertaget. Järnframställning med hjälp av träkol var mycket dyrare än processen baserad på stenkol. Detta berodde på höga tillverknings- och transportkostnader för träkolet. Många hyttor och bruk fick därmed läggas ned, den s k Bruksdöden. Hela samhällen utraderades då järnhanteringen upphörde, t ex Trummelsberg som vid sekelskiftet hade ca 150 invånare. Idag finns ingen bofast kvar.

    Industrialiseringen gav förutsättningar för ny produktionsteknik och skapade efterfrågan på järn- och stålprodukter av olika slag. Bruken anpassade sig genom att specialisera sig; Surahammars Bruk började t ex göra järnvägshjul och Ramnäs kättingar. Internationellt sett är de kvarlevande bruken små enheter som hittills klarat sig på specialprodukter och hög kvalitet.

    Gruvdrift
    I äldre tider användes ofta sjö- och myrmalm vid järnframställning. I Västmanland har dessa råvaror endast använts i liten omfattning. Så småningom lärde man sig att bryta malm i berget. Tillmakning användes som metod att få loss malmstycken ur berggrunden. Metoden fungerade så att berget upphettades med hjälp av stora brasor (kasar), varefter berget snabbt avkyldes. Berget sprängdes på så sätt sönder. Enorma mängder ved gick åt till processen. Tillmakningen användes fram till 1720-talet då krutet kom i allmänt bruk. Bergsmännen – som sysslade med både jordbruk och bergshantering – bröt malm under den del av året då jordbruket inte krävde så stora arbetsinsatser och vattendragen inte förde tillräckliga mängder vatten för att driva blästrarna till hyttorna. Transporterna av malm kunde ofta vara långa och skedde under vintern då sjöar och myrar kunde användas som färdvägar.

    Strömsholms kanal

    Tanken att genom en kanal sammanbinda Kolbäcksåns vattensystem till en transportled framfördes av direktören i Kungliga bergskollegium, Johan Ulfström 1765. Åtta år senare fick han i uppdrag att projektera kanalen och arbetet påbörjades i juli 1777. År 1781 var kanalen klar mellan Ramnäs och Västanfors och fem år senare till Smedjebacken samt 1788 till Skantzen vid Hallstahammar. Långa tider låg arbetet nere, mest på grund av penningbrist. Kanalen stod helt färdig 1795.

    Tyvärr underhölls inte anläggningarna utan de började förfalla. Reparation och ombyggnadsarbeten påbörjades 1842 och bedrevs till 1860 då kanalen den 5 juli invigdes av kung Karl XV. Kanalen hade då kostat totalt 1 869 000 riksdaler banko.

    Trafiken på kanalen var under en lång följd av år synnerligen livlig, men tillkomsten av järnväg och nya landvägar blev snart en svår konkurrent. Den egentliga nyttotrafiken på kanalen upphörde 1945. Strömsholms kanal består idag av 26 slussar med en total fallhöjd av 100 m och dess längd är ca 10 mil. Kanalen används sommartid av fritidsbåtar och kanoter.